Beatelund

Beatelunds gård med anor från 1500-talet brändes av ryssarna 1719 tillsammans med skogen och säteribyggnaden. Ladan räddades och är den äldsta byggnaden på egendomen. Den nuvarande gårdsbyggnaden är från 1720-talet och ligger mycket vackert vid Kolström som skiljer Ingarölandet från Värmdön. Den vackra parken i barockstil begränsas i norr av näckrosdammen med Fåfängan och Lusthuset i bakgrunden. Fåfängan hyrs under sommaren ut för fester, bröllop, konserter mm.

Gården ägs sedan början av 1900-talet av släkten Westerberg.

Vill du veta mer om Beatelunds historia följ länken till Stockholms Läns Museum. Läs även Marie Rehns och Ann-Britt Åkerbloms arbete om Storängsudd och Beatelund, som du finner längre ned på sidan.

STORÄNGSUDD – KORNÄS

Detta arbete började i ett intresse för den vackra herrgården Beatelund med det närliggande naturreservatet som bjuder på en sådan rik flora. Men det fick en litet annan utfyllnad än vi anade. Ingen av oss visste någonting om gården Kornäs och allra minst visste vi om att det finns gravar från järnåldern ute på Storängsudd. Helt plötsligt fick Beatelunds historia, som vi kände den, ungefär från slutet av 1600-talet, en helt annan karaktär. Dessa våra gamla och ståndsmässiga gårdar har en helt annan och mycket enklare förhistoria, enklare ju längre bak i tiden vi kommer. 

STORÄNGSUDDS NATURRESERVAT 

Här börjar vår vandring, i denna underbara natur med sin säregna flora. Naturreservatet blev till tack vare dåvarande ägaren till Beatelund, Sten Westerberg, som 1926 drev igenom en fridlysning av Storängsudd så att området numera är ett naturreservat. Tack vare betande får och ibland kor på sensommaren hålls landskapet öppet och skogen fri från sly. Detta hjälper den rika lund- och ängsfloran att överleva. Det skapar också en lugn och skyddad miljö för många andra, mera sällsynta växter så att de kan växa här. Några av de arter vi hoppas få se, finns utmärkta på vår vandringsled genom området. Men Storängsudd är intressant av ett annat skäl också. 

DEN TIDIGA UTVECKLINGEN  

Den äldre och yngre järnåldern sträcker sig från c:a 500 f kr – 1050 e kr. I början på den här tiden förändrades klimatet i Norden. Det blev kallare och fuktigare. Befolkningen tvingades till ett mera bofast liv till skillnad från bronsålderns mer eller mindre kringflackande. En stor del av försörjningen bestod av fiske och jakt men kring Kristi födelse gör landhöjningen i skärgården det mer och mer möjligt att bruka jord och hålla med kreatur på framväxande åkerareal. Under den yngre järnåldern börjar bosättningen ta fart. De allra flesta gårdar som anlades under den här tiden var s.k. ensamgårdar, med en befolkning på kanske 8-10 personer. Sina döda begravde man intill boplatsen, på mark som inte var odlingsbar.

Under medeltiden växte befolkningen mer och mer. En del gamla gårdar växte och utvecklades till byar, andra förblev ensamgårdar och även nya gårdar kom till. Från 1500-talet och Vasatidens noggranna förvaltning av bebyggelsen får vi en tydligare och säkrare bild av hur det såg ut. Indelningen i fjärdingar fanns redan under forntiden och var av stor betydelse för den admi­nistrativa förvaltningen.(fjärding; gammal benämning på fjärdedelen av ett härad, en socken, ett skepps­lag eller tom en stad, t ex Fjärdingen i Uppsala, fjärdingsväg-1/4 av en gammal svensk mil 2672 m).  I 1547 års fogderäkenskap nämns Kornäs och Lilla Kornäs  till Farsta fjärding och 1679 till Ingarö socken. 

På de allra flesta gårdar här på Värmdö och Ingarö bodde enkelt folk som livnärde sig på jordbruk och fiske. Det var självägande bönder som betalade skatt till kronan. Under stormaktstiden fick adeln ett uppsving. Under 1600-talets alla krig behövdes denna förmögna samhällsklass och som belöning förlänades skatteinkomsterna från bönderna till adeln. Många kronohemman donerades också till adelns ägo. Adelsmännen köpte också upp många av fiskarböndernas gårdar och kom på så sätt över stora landområden. På det här sättet möjliggjordes de omfattande landägoområdena och säterierna började uppföras.  

KORNÄS 

Gården Kornäs finns med  i skattehandlingar från 1530-talet då Kornäs delades upp i två gårdar, Lilla och Stora Kornäs. Denna delning av en gård var inte helt ovanlig och kan ha berott på arvskiften. Var gårdarna låg vet man inte med säkerhet men det har bevisligen varit bebott på Storängsudd eller i dess närhet sedan förhistorisk tid. Här finns ett gravfält från yngre  järnålder (500-1050 e.kr). I anslutning till gravfältets västra del har man funnit något som tolkas som en boplatsterass, kanske platsen för det förhistoriska Kornäs??!

GÅRDENS HISTORIA, SOM VI MED SÄKERHET KÄNNER DEN 

Stora Kornäs ägdes i början av 1560-talet av Tönies Bengtsson och inköptes 1565 från dennes dödsbo av Tönies Grööp, som var de fattigas föreståndare på Stockholms hospital. Hemmanet har därefter kommit i kronans händer och förpantades 1657 till Carl Gustaf Wrangel som överlät panträtten till riksrådet Claes Rålamb. Denne bytte i sin tur hemmanet från kronan 1672, förvärvade skattemannarätten och uppförde säteri, som han till minne av sin andra hustru Beata Soop kallade Beatelund.  Lilla Kornäs, som genom skattevrak blivit kronohemman, vilket innebar att ägarna inte kunnat betala skatten och gården tillföll då kronan. Gården donerades vid 1600-talets mitt till Mårten Blixencron som här uppförde en säteribyggnad kring 1670. Hans arvingar bytte bort gården 1673 till Claes Rålamb, som 1679 sammanförde Lilla och Stora Kornäs under säteriet Beatelund. I Mårten Blixencron:s almanacksanteckningar från åren 1651 och 1659 kan vi läsa om hans besök på Kornäs och granngården Lemshaga, som också var i hans besittning: 

1651

juli 28            Efter mid(daghen) wedh afton(e)n, jagh medh de mijna åt Kårnäs;                                  framkommo om natten(;) i samma dagh slogho de Ängien.                      

Juli 29           Före mid(daghen) spasserade wij i Ängien, eft(er) mid(daghen) leto roo Oss                til  Lemshagha och besågo dess lägenheet                       

  30Räfsadhe de höet i sträng och Såtan, emot afton(e)n besökte wij hust(ru)

Brijta i Kårnäs en stund. 

Aug 1            Till aft(on) wahl hos hust(ru) Brijta i Kårnäs och sed(han) heem åt, Kommo heem klockan 11 om natten. 

1659

juli 19            Åto mid(dagz) målt(ijdh) på Boo, och sed(han) derifrån och till Lille Kårnäs Engien slogz, och rägnade

20Slogo och räfzade til halfwe daghen, fingo sed(han) Maat och dricka och drogho af.

21Spasserade wij omkring, och in på gården i store Kårnäs en stund.

22Räfzade i såtan, efter midag(hen) och något bars i Ladun.

23Sammaledes. Och höet bars i Ladhun och båtarna. Wij reeste dedhan och till Wärmbdö Prästegård, fingo afton målt(ijdh) 

GÅRDSNAMNET  

Jag har gjort litet efterforskningar om var själva namnet kan komma sig ifrån. Enligt en förteckning vi fått ifrån Ingarö hembygdsföreningen finns flera olika varianter på namnet Kornäs. Det hörde liksom till att gårdsnamn förändrades litet med tiden. Kanske beror det på att stavningar och uttal liksom mycket annat i vår tillvaro faktiskt påverkas av vad som är på modet just då. Så här kan det ha låtit:

-Kodernäs

-Kornes

-Kutbranäs

-Queranäs

-Kudernäs

-Kordeenäss

-Kådernäs

-Skognes

 

Värmdö skeppslags årsskrift från 1984 skriver om namnet Kornäs så här:

”…Stora Kornäs, vars förled  innehåller det trevliga fornsvenska förnamnet Kore”Gården har ju uppenbarligen funnits redan på vikingatiden eftersom gravfältet är daterat till yngre  järnålder.  

I svensk etymologisk ordbok finner man under kuta: kut = knöl, puckel, säl (möjligen i forn-svenskan ortnamn Kuta, Kutbo, Kudby).

Jag ringde Stockholms läns museum och talade med arkeolog Gabriele Prenzlau-Enander. Enligt henne var det förr i tiden populärt att koppla ortsnamn till personnamn. Därav teorin att Kornäs skulle komma sig av det fornsvenska namnet Kore. Numera tror man mera på att man under den här tiden använde sig av naturnamn. Hon trodde mera på att ordet Kut- i det här fallet var mera passande. Kut = sälunge. Under 1800-talet fanns det gott om säl i Stockholms skärgård och går man tillbaka ännu längre i tiden till järnåldern fanns det troligen gott om säl även ”inomskärs”.  

GRAVFÄLTET 

Hur det nu än ligger till med namnet så finns här ett gravfält från tiden troligtvis c:a 500  – 1050 e kr. Någon utgrävningen har inte gjorts men 1978 gjordes en inventering, dvs. man räknade, mätte och beskrev gravarnas lokalisation. Enligt denna beskrivning ska här finnas omkring 25 gravar, 1 hög, 17 runda stensättningar och 5 rektangulära stensättningar. De flesta gravar är flacka och otydliga.

 

Då inga utgrävningar har gjorts kan man inte vara säker på dess ålder och innehåll men med tanke på att det rör sig om järnåldersgravar finner man säkerligen här liknande fynd som gjorts på Kattholmen och utgrävningarna av vikingagravarna där. Det är ganska fyndfattiga gravar med glaspärlor, lerkärl och redskap, kanske något metallspänne också. Det rör sig om brandgravar, de döda är alltså brända.  

Jag såg åtminstone en grav som var liggande i väst-östlig riktning. När kristnandet började sprida sig och så småningom trängde bort hedendomen ville man begrava de döda så att dom på domedagen lättare skulle kunna resa sig upp och möta Kristus från öster. Därför begravdes de döda obrända, liggande på rygg med huvudet i  väster och fötterna i öster. I samtal med arkeolog Gabriele Prentzlau-Enander skulle kristliga gravar mycket väl kunna finnas här. Under tiden för kristnandet fanns det inte så många kyrkor att begrava sina döda vid, allra minst här ute i skärgården. När den allra första kyrkan byggdes på Värmdö vet man inte säkert. Däremot är man ganska säker på att någon form av träkyrka funnits före nuvarande Värmdö kyrka som inte byggdes förrän på 1300-talet. Då gårdarna dessutom låg så utspridda var man helt enkelt tvungen att begrava de sina intill boplatsen. Det tog också ett tag innan kulturen för kyrkobegravningar slog igenom.  

Man tror sig också ha funnit en boplatsterass i anslutning till gravfältet. Järnåldersmänniskorna byggde sina hus på torra, obrukbara höjder, gärna i anslutning till en naturlig bergsluttning som möjliggjorde en terassbyggnad för att plana ut marken. Själva husen var rektangulära långhus med lertätade flätverksväggar. Hur gammal platsen för den eventuella bebyggelsen är just här går inte att säga utan en utgrävning. Bostadslämningar från den här tiden är inte något som brukar synas med blotta ögat. Sådana här långhus lämnar bara efter sig stolphål och bränd jord efter eldplatsen.  

Tittar man på den äldsta kartan vi har från området (daterad 1650) ligger Lilla Kornäs belagt norr om Beatelund, någonstans på Storängsudd. Kanske det tydliga husgrundslika resterna alldeles vid parkeringen till naturreservatet har något med placeringen av Lilla Kornäs att göra. Det är svårt att avgöra då kartan är handritad och då blir ganska grovhuggen. Enligt samma karta ligger Stora Kornäs längre ned i närheten av Beatelund. Kanske var det så att läget på gården helt enkelt flyttats till ett attraktivare läge på 1600-talet.

Var platsen för det förhistoriska Kornäs än ska ha legat får vi spekulera fritt i. För att få klarhet i den frågan kräver en utgrävning. Det vi med säkerhet vet är att det Kornäs som på 1530-talet delades upp i två gårdar sammanfördes till en enda stor gård, Beatelund 1679. Det faktum att Storängsudd är ett naturreservat försvårar läget och gör det nästintill omöjligt att få till stånd en utgrävning. Länsstyrelsen godtar bara utgrävningar vid så kallade exploateringar. Förhoppningsvis kommer inga exploateringar i form av husbyggen, vägbyggen o.s.v. att äga rum på denna vackra plats i naturen. Vi måste nöja oss med våra egna fantasier, idéer och själva måla upp en vår alldeles egna bild av hur människorna här har levt, älskat och dött. Det är trots allt en tjusning i att inte veta sanningen, bara spekulera i den.  

BEATELUND

 

NÄRMILJÖN 

Vid Kolström, det sund som skiljer Ingarön från Värmdön, ligger det gamla säteriet Beate­lund. Gården skyddas från norr och nordost genom höga berg och skogsbevuxna  höjder. Det ligger rakt i söder med utsikt över Baggensfjärden. Söderläget medför att vårblommorna kom­mer flera veckor tidigare och vegetationen är synnerligen rik. Alla de uppsvenska lövträden väx­­­er finn där, även boken i spridda exemplar. Skärgårdens orkidéer, gullvivor, luktvioler och Kungsängsliljor samt förvildade herrgårdsväxter finns i riklig mängd. Tack vare fridlysningen 1936 av Storängsudd ökar blomsterprakten år från år. 

Beatelund ligger i en gammal kulturbygd. Som alla säterigårdar har Beatelund uppkommit ge­nom sammanslagning av ett flertal mindre boendeställen, såsom Stora och Lilla Kornäs, Berg­vik och Brunn. Av dessa var Stora Kornäs det förnämsta. Denna gårds namn skrivs mycket o­li­­ka i de äldsta handlingarna: Kuthranaes 1400, Quernäs 1447 och Kudernäs 1568. 

HUR SÅG GÅRDEN UT? 

Bostadens anordning gick mera ut på att det skulle vara bekvämt i det vardagliga livet. På gårdstomten fanns dessutom ett par rektangulära eller kvadratiska flyg­lar. Man behövde mång­a rum, eftersom man behövde en stor tjänstestab för alla ar­beten som skulle utföras i den tidens självhushåll, då man mest levde av gårdens produkter. Under mitten av 1700-talet be­stod tjänstestaben av ungefär 10 per­son­er.

Men vid frihetstidens början uppfördes bl a Beatelund i karolinsk stil med det s.k. säteritaket, som hade takfall även mot gavlarna och med en mellan­del, som på halva höjden delar av tak­ytan i två takfall. Denna stil blev dock för­änd­­rad vid slutet av 1700talet, då den gustavianska stilen blev den härskande.

Gårdstomten var ofta inhägnad. På Beatelund ser vi en stenmur runt egendomen. Vid århund­radets början var taken täck­ta med halvrunt klyvvirke, täckt med näver och där­över brädor. Senare täcktes taken med spån eller tegel. I närheten av bostads­hus­en låg bodar, brygghus och badstugor, alla med bräd­tak. Ett stycke från gården låg övriga uthus, täckta med brädor, rör eller halm. Vid varje gård fanns trädgård med fruktträd och bärbuskar. 

Inredningen – de väggfasta sängarna och bänkarna ersattes med lösa möbler. Väggarna var vanligen av målade vävda tapeter eller randiga ostindiska tapeter. För fönstren hängde vävda gardiner och ibland rullgar­din­er. I flera av rummen fanns vackert dekorera­de kakelugnar. 

GÅRDENS HISTORIA

Gustav II Adolf , även drottning Christina, gav bort stora jordegendomar som betalning för ”mot riket gjorda tjänster”. Så hände också denna egendom, som ursprungligen bestod av två hemman, Lilla  och Stora Kornäs. 

1679 blev Claes Rålamb ägare till både Stora Kornäs och senare Lilla Kornäs. Snart utvidgade han sina ägor, Brunn och Ävlinge i Ingarö socken. Senare även Brunnsnäs, Långvik och Enkärret. Rålamb kallade de sammanslagna gårdarna för Beatelund, efter hustrun, Beata Soop. Det är också troligt att det var Rålamb som först ståndsmässigt bebyggde gården. Det är svårt att veta hur byggnaderna sett ut, men en bevarad ägokarta från 1680-talet (bild 1) ger ett begrepp om hur byggnaderna legat och hur planlösningen varit.  

Efter Claes Rålambs död, ärvde sonen Bror Rålamb Beatelund. Han var en av Karl XII:s dra­banter och därmed ofta ute i strid. Under hans långa frånvaro var det frun som bodde på och för­svarade Beatelund från att utsättas för reduktion, (dvs., beslagtas därför att det ansågs vara o­mistligt för flottan. Orsaken till intresset för Beatelunds kan vara den rika förekomsten av ek, som var ett viktigt råmaterial vid den tidens skeppsbyggnad). 

Till de hårda slag , som reduktionen, krig, missväxt och hungersnöd tillfogat godsägaradeln  drabbades Beatelund 1719 av ryssarnas härjningar. Bland de många gårdar i Stockholm skär­gård som brändes fanns även Beatelund. Större delen av skogen brändes, lösegendom rövades bort och säteribyggnaden brändes ner. Mirakulöst nog räddades ladan och är alltså den äldsta byggnaden på egendomen. 

Bror Rålambs enda dotter Maria Charlotta, gifte sig med riksrådet Olof Karlson, senare adlad Cederström, och därmed kom godset till den Ceder­strömska släkten. Olof blev en mycket be­trodd och förmögen man efter att ha följt Karl XII i Bender. Då han åter­vän­de övertog han sköt­seln av gården. Det var säkerligen han som byggt de nuvarande bygg­naderna på den kvar­stående grunden av huvud­byggnaden, som då bara hade en vå­ning, och de båda flyglarna. På en glasruta på vinden i en av flyglarna finns en blyinfattning med årtalet 1726 vilket troligtvis är byggnadsåret. 

Efter Cederströms död 1793 lämnades ett hem, med ett mycket rikt och stort bibliotek. Änk­an bosatte sig på Beatelund och vid hennes död testamenterades ägorna till sonen Anders Cederström som gjorde gården till fideikommiss inom Ceder­ström­ska släkten. (Fideikommiss-  egendom som ska gå i arv inom en släkt och inte får säljas el pantsättas)Beatelund fanns inom Cederströmska släktes ägor cirka 200år, fram till 1917 då gården med vederbörligt tillstånd upphörde att vara av fideikommissnatur. 

Bankdirektör Carl Frisk köpte ägorna och lät stycka upp dem.1923 köpte Sven Westerberg området som bestod av den gamla herrgården med parkområde och en mindre skogslott, tillsammans med 80 tunnland. Han köpte också ytterligare mark för att skydda det gamla stället och dess natur. 

BYGGNADERNA 

På den efter branden återstående grunden har den nuvarande huvudbyggnaden uppförts i en rätlinjig och traditionell form. Planformen är rektangulär, och huset hade ursprungligen endast en våning. Av de fyra flyglarna i samma stil som huvudbyggnaden återstår nu endast tre. Parallellt med huvudbyggnaden och vid sidan av denna, såsom framgår av bilden (fig 6) fanns ytterligare en flygel och troligen större än de övriga. Denna revs i början av seklet, och av virket upp­för­des en liten byggnad av herrgårdsstil på Ingarösidan. Då man tog ner denna flygel fann man gamla gobelänger som använts som tätningsmedel. Tyvärr gick det inte att rädda dessa. Den­ äldsta byggnaden är det gamla herrgårdsstallet med den speciella takbrytningen. Den tillkom före branden och klarade sig ur denna. 

Huvudbyggnaden har den vanliga 1700-tals indelningen med en stor sal (fig 7) i husets mitt  med ett åt trädgården utdraget mittparti. Framför densamma ligger ett större rum, som nu är inrett till hall, med trappuppgång till övre våningen. Den övre våningen är nu inredd med tre rum, av vilka ett troligen tillkom under senare delen av 1700-talet. Vid byggandet dekorerades hela nedre våningen genom att måla med temperafärg på de breda takplankorna. Genom en ren händelse upptäcktes 1931, att under det synliga putsade taket fanns ett äldre. Detta var skyddat genom dubbla vassmattor och har genom detta bevarats mycket väl. (fig 4) Alla de nyupp­täckta taken i undervåningen är av typisk senbarock stil och verkligt elegant målade i milda och vackra färger. Denna kan vara en avbildning av det gamla Beatelund. Till dessa barocktak hörde enkla stockväggar målade med Falu rödfärg. Väggarna var förmodligen täckta av vävda eller målade tapeter. I varje rum fanns en murad öppen spis. 

Mot mitten av 1700-talet var barockinredningen omodern. Taken överputsades, stockarna täck­tes med rokokopanel, de gamla öppna spisarna revs och ersattes med kakelugnar.En pärla av 1700-talsinredning är den lilla ”kavaljersflygeln”, som ligger närmast Baggens­fjärden. Dess fem rum med vackra paneler och kakelugnar är av allra högsta kvalitet. (fig 10) 

En stor del av Beatelunds charm är det intima sambandet mellan byggnaderna och parken. Park­anläggningens planering finns på karta från 1680-talet (fig 3) Trädgårdsanläggningen var känd och berömd redan på 1680-talet. Ovanför näckrosdammen stiger marken kraf­tigt. På sidorna om mittpartiet finns två alléer av askar, det svenska kulturträdet. Denna backe kallas enligt traditionen ”Japbacken” eftersom det ska ha funnits ett japanskt lusthus där. Av detta återstår endast stengrunden. Där är nu uppfört en  terassbyggnad, som är avsedd att rymma samlingar från svenskt 1700-tal. Terrängen stiger ytterligare och parken slutar med en hög rund stengrund. På denna är uppfört ett kinesiskt tempel. Omkring 1860-talet fanns på denna plats ännu kvar ett torn i tre våningar, med bl a en vävkammare.  

Av herrgårdarna i Värmdö skeppslag finns f.n. ingen som överträffar Beatelund i fråga om be­byggelse, inredning och underhåll. Det är en av landets mest repre­sen­tativa herrgårds­miljö­er från karolinsk tid. Den stora trädgården har bevarat mycket från barocktidens trädgårdskonst och har återställts efter en planritning från Claes Rålambs tid. 

DIVERSE

Beatelund var en av alla gårdar som byggdes upp bara några år efter ryssarnas härjningar.

Brukspatron Odelberg som var en trogen gäst på Beatelund berättar om  Inga Westerberg. Hon hade fallit ner för det intilliggande berget och slagit ihjäl sig då hon var 16 år. Inga älskade att klättra i berg. På Beatelund gick solen i moln. I parken bland statyerna finns en byst i brons av henne. 

”Fåfängan” hyrs under sommaren ut för fester, bröllop, dop och musikaftnar mm 

I den gamla trädgården finns en bigård och här hålls kurser i biodling. 

EFTERORD 

Det Beatelund som finns idag och dess historia från slutet av 1600-talet är väldokumenterad. Det har däremot inte varit lätt att skriva om det forntida Kornäs. Det finns inte många säkra upplysningstrådar att fortsätta nysta i. Spekulationer däremot finns det gott om. Då inga utgrävningar har gjorts, vare sig på gravfältet eller på möjliga bosättningsplatser av gården och gårdarna Kornäs, får vi lita på vad erfarna arkeologer anser. Vi har i våra efterforskningar pratat med arkeologerna Gabriele Prenzlau-Enander och Rolf Källman på Stockholms läns museum. Dessa har varit till mycket stor hjälp, och gett oss svar på många frågor. Historien som klarnat för oss, själva stommen i berättelsen, är att här har funnits en tidstypisk gård sedan forntiden. Här finns hedniska gravar (kanske också kristna). Beatelunds historia och utveckling har vuxit fram ur dessa gårdar och ur de marker som omger dem. Beatelund är inte ensam om en sådan historieutveckling. Så här gick det till på många platser, liten koja blir stor och ännu större, förmögen och förvaltar så småningom över stora jordägor. Detta är en bit av vårt kulturarv, väl värd att ha i minnet och kanske kan man skänka alla dessa människor en tanke, som varit med och skapat detta kulturarv som vi ärvt, och som vi en gång också ska lämna efter oss.

 

Värmdö förr- och nu,

Fördjupningsarbete,

                                   Marie Rehn                              Ann-Britt Åkerblom